​Inne på förlossningen blev vi mottagna av en undersköterska som visade in oss i ett extrarum. Där kopplade hon upp mig till CTG.  Jag blev lättad, för hjärtljuden fans där om dock lite snabba.
En barnmorska kommer in tar blodtrycket som var på gränsen, hon tog även en del blodprover.
Levis hjärtljud blev ännu lite snabbare så de bökade runt med mig i sängen för att se om det hjälpte om jag låg på annat sätt men det gjorde det inte. Vi blev lämnade ensamma i rummet under en stund, och hans hjärtljud blev superhöga - plötsligt fylldes rummet av barnmorskor, undersköterska och läkare. De gjorde ultraljud för att räkna hjärtluden när de såg hjärtat slå.

Panik, vad händer? Varför säger ingen något?

​

Till slut lugnade hjärtat ner sig och alla drog en suck av lättnad och doktorn sa några ord som fastnat i mitt huvud – ”Än behöver vi inte ta ut någon bebis.”

Det vi inte visste då var att om dem "tagit ut" honom hade han levt idag.

Jag blev inlagd på avdelning 44 för observation och regelbunden CTG-tagning. Allt såg bra ut och han rörde sig äntligen som han brukade göra igen.

​

Den 27/12-2011 kom läkaren och sa att allt verkade bra och att det inte fanns något som tydde på att barnet inte mådde bra nu. Att hjärtat rusade så dagen innan förklarades med att Levi antagligen fått hjärtklappning, vilket vissa barn kan få i magen då och då.  Ytterligare några prover skulle tas och även en flödesmätning skulle göras och såg allt bra ut då skulle jag få åka hem igen. Allt såg bra ut så jag blev utskriven med ordination på återkontroll den 29/12 på specialistmödravården.

Både mannen och jag kände en del oror än, men de hade ju verkligen kollat både mig och barnet så vi kunde inte göra mer. Väl hemma sen rullade dagarna på barnen och inplanerade aktiviteter.

Den 29/12-2011 på specialistmödravården kopplades jag upp till CTG och blodprover togs även denna gång. Efter några timmars väntan fick vi svar på proverna i korridoren av läkaren att allt såg bra ut. Det bar bara att åka hem igen med tron på att allt kom att gå lika bra som de gjort de andra gångerna.

​

En vecka gick utan någon direkt känsla av att han mådde sämre inne i magen, men jag hade en inre oro, men när jag tog upp den med läkare så kändes den så obefogad då alla prover de gjort varit bra. Det fanns inget som visade att något var fel.

Den 10/1-2012 fick jag återigen den där otäcka känslan av att allt inte var som det brukade där inne, denna gång berättade jag snabbare för mannen som hjälpte mig att "knuffa" igång honom igen och ja han kom igång igen.

Samma sak den 12/1-2012 bara det att denna dag tog det lite längre tid innan det kändes bra igen.

​

Enligt läkarna och barnmorskorna så var det ju heller inget konstigt att han var mindre aktiv på förmiddagen för det var ju "normalt" så här i slutet av graviditeten, trots att jag sa att mitt barn alltid varit aktiv även på förmiddagen.

Den 15/1-2012 var en vanlig söndag, de stora killarna var på kalas och jag var hemma med lillebror, som snart skulle bli storebror. Kvällen var lugn och efter att barnen lagt sig satt jag och mannen och mös i soffan och lekte med lillemans lilla fot som for över min mage, åh detta är underbart att få känna dig inom mig och veta att vi snart ses, för nu längtar vi så efter dig och syskonen är så otåliga nu.

​

Det vi inte visste när vi la oss denna kväll var att imorgon när vi vaknar skulle vårt liv rasa samman totalt och att inget skulle bli det samma igen.