Väl framme ringde vi på dörren, men denna gång var det inte av glädje - det fanns ingen glädje som väntade där på andra sidan. Det sitter en mamma med sitt nyfödda barn på stolarna utanför, jag tittar och jag kommer än ihåg mina tankar – ”där sitter du med ditt lilla pyre medans jag står här med en smärta som inte går att beskriva med ord, om du bara visste hur skört livet är och vilken enorm tur du har, fy fan för att dom får sitta där och vissa vad dom har fått…”​

Liv och död är SÅ nära…

Dörren öppnas en undersköterska tar emot oss och undrade vad hon kunde hjälpa oss med, INGET vet jag att jag svarade henne. Björn sa att vår barnmorska ringt och direkt förstod hon, och plötsligt kom "teamet" som skulle ha hand om oss en barnmorska och en annan undersköterska. Dom presenterade sig och visade in oss på ett rum, rum nummer 10. Ett rum fyllt med en massa olika känslor, för det var även i detta rum min första son föddes.

 

Jag la mig på sängen, jag vet att jag försökte känna efter lite extra, jo men kanske, visst kände jag en liten puff från magen nu? Kanske lever han ändå… När förnuftet kom ifatt det var bara något jag så gärna ville känna.
Läkaren kommer in har ultraljud maskinen med sig, det är tyst, denna gången vänds inte skärmen emot oss, denna gången vill jag heller inte se. Det känns som ett svart moln hänger över oss och det är så tyst så tyst och så länge. Tyvärr där finns inget hjärta som slår tårarna sprutar igen, jag vet det sluta säg det vill inte höra att mitt barn är dött, vill inte ta dess ord i min mun och jag vill inte höra dom ifrån någon annan heller det gör så ont…
Nu började en plågsam väntan, väntan på att få svar på prover, väntan på att bli igångsatt, vänta på att föda vår son.

 

Föda ett dött barn, snälla ni, ni kan väl bara skära upp mig och ta ut den, varför ska man behöva genomgå en förlossning också?
Fick förklarat för mig eller oss att detta var viktigt för sorgearbetet efter och för kroppen i sig. Jag vet jag bara kände det som ännu en käftsmäll, hur kan detta på något sätt bli bra?

18.30 får jag min första tablett som ska sätta igång förlossningen, hjälp vill inte ha den vill inte ta den men måste. Nu är det bara och vänta igen.
Vid nio kommer min syster, min kära syster hon hade varit hemma med morfar och de andra barnen, försökt finnas för dem. Åh vad jag saknade barnen och vad jag även tänkte på Hannes, hur kände han sig och vad tänkte han? syrran berättade att allt flöt på men att det så klart var lite oroligt. Nu hade även farmor kommit till oss.

Vi grät och prata om vartannat om någon bara kunde ta min plats om jag bara fick vakna upp ur denna mardröm. Mannen höll mig i sin famn när jag fick en ångestattack och jag skulle gå ifrån förlossningen, på något sätt lyckades kan trycka på knappen och undersköterskan kom in till oss Björn berätta läget, sen kom barnmorskan och gav mig Oxascand.

22.30 var det dags för nästa undersökning, inget hade hänt trots att jag börjat få lite små värkar bara att få en tablett till och vänta, denna jävla väntan och vad är det vi väntar på?
Värkarna började bli kraftigare min syster låg hos mig på sängen och höll på min mage hon fråga mig flera gånger om jag inte skulle be om smärtlindring men det ville jag inte, jag vill känna, behöver få känna… Ytterligare fyra timmar senare, 02.30, dags för kontroll, det första BM säger är ”Nä inget har hänt…”
VA! Lägg av nu orkar jag inte mer. Ändrar mig lite i sängen och då, jo visst hade det hänt något, öppen mellan 6-8cm, det närmar sig. Jag går upp för att gå på toa och sen är det som det sa PANG för sen startade på "riktigt" jag sluter mina ögon och jag höll dem stängda under hela förlossningen öppnade dem inte en enda gång…

03.15 börja jag känna riktigt tryck och då sitter jag på en stol, känner hur det trycker på, reser mig plötsligt och skriker – Nu kommer han…
Upp i sängen, känner hur han står mellan mina ben och nästan är i trosorna på mig två krystvärkar till sen 03.25 föds vår underbara lilla kille Levi <3

Jag trodde aldrig att jag skulle vilja ha upp honom på mitt bröst men det fanns inget annat, klart jag ville ha min son hos mig. Jag ville se honom, ta på honom suga in varje liten detalj om honom så jag inte missade något. Han hade mycket hår, vilket inget av de andra har haft, åh han var så fin, lika fin som något av de andra, en ljuvlig kille som var 53cm lång och 3380g tung - det enda felet var att han inte kunde andas, att hans lilla hjärta inte kunde slå, hur kunde det bli så här?

En fråga som kom upp i mitt huvud och som jag frågade var, har jag blivit mamma?

- O ja det har du, tro inget annat och dina andra barn har blivit storebröder och det är viktigt att de får veta det och får träffa sin bror.
Va, träffa? Det hade jag inte tänkt på alls, men det är ju klart de ska, det är ju deras efterlängtade lillebror som de kramat och pratat med varje dag under långtid nu. Åh vad jag saknade killarna nu.

Vad kommer hända nu då? Detta var en situation man inte hade någon kännedom om alls (som tur är)
Personalen berättade för mig att vi fick vara med Levi så länge vi ville, att nära gärna fick komma och hälsa på honom, att prästen skulle komma, kuratorn skulle komma och en fotograf.
Men nu hade vi en stund med Levi själva först. Vi klädde på honom hans kläder, han fick sin filt och snutte och en gosedjur från moster.
Jag vet att jag vid flera tillfällen önskade och hoppades att han plötsligt skulle vakna och öppna sina ögon och titta på oss, att han skulle börja skrika men nä det hände ju aldrig och jag visste ju det någonstans men jag ville inte att det skulle vara såhär tyst så jävla tyst trots allt kaos i mitt huvud.

Prästen kom runt tio, vid samma tillfälle kom läkaren som vi träffat dagen innan in bara för att höra hur vi mådde. Vi bestämde med prästen att vi skulle ha en namncermoni för Levi och då skulle även våra familjer komma och barnen skulle få träffa sin bror.

Strax innan klockan tre var rum nummer 10 på förlossningen fullt, min familj, Björns familj och våra andra barn.
Hannes kom in på rummet hoppade upp hos mig på sängen tittade på sin bror och säger,
- Mamma jag trodde inte att han skulle vara så fin! Efter de orden fylldes mitt hjärta av värme, tänk vad barn är underbara.
Melvin satt mitt emot mig på sängen och tog Levis lilla hand och sa
- Titta mamma han har nagellack.
Man kunde ju inte annat än att le och tycka att han är så go våran Melvin. Lilla Matheus tittade mest på lillebror och skrattade och pillade lite på honom och det var ju hans sätt.

Levi vad du kommer fattas bland dina syskon och ibland oss...

 

​