Den 16/1-2012 vaknar jag av att mannen väcker mig strax innan nio, han skulle iväg och lämna två av tre barn på dagis, vår äldsta son skulle stanna hemma med oss denna dag för en mysig dag ensam med oss utan några syskon. Det enda vi skulle göra var att åka till barnmorskan klockan ett men detta var något han följt med på innan och tyckte var mysigt att få höra lillebrors hjärta slå.

​

Det var egentligen inte förens runt elva jag började fundera över lilleman - jag lutade mig över magen och fick ingen spark vilket jag alltid annars får när jag "klämmer" hans lilla kropp så.

Lutar mig tillbaks i soffan och börjar trycka för att försöka få någon knuff eller spark tillbaks men den händer inget, allt är stilla. Oror genom kroppen,  men än ingen panik, detta har ju hänt innan.

Jag går och lägger mig på sängen och trycker men det händer inget, inget alls. Ropar på mannen som kommer, han börjar också knuffa och klämma men inget händer, då kom tårarna och känslan av att något var fel, väldigt fel.

Klockan 13 sitter vi i väntrummet jag med min starka oro, mannen som sitter och läser för sonen, klockan som tickar, varför kallar hon inte in oss?

​

Strax efter ett sitter vi vid hennes skrivbord, hon pratar, öppnar journalen,  åh snälla va tyst så jag kan få berätta att det känns annorlunda idag, att det inte känns som det brukar.
Äntligen frågar hon hur det är, jag berättar fort att jag inte känt honom alls denna dag. Hon är rätt lugn och säger att det är rätt normalt såhär i slutet men att hon ska lyssna.
Jag lägger mig på sängen, drar upp tröjan, min barnmorska känner men inte heller denna gång får vi något gehör, det är så stilla där inne, varför?

​

Nu ska vi lyssna på hjärtat, nu snart kommer även min värsta mardröm bli sann…
Hon letar och hon letar men det är tyst så väldigt tyst, jag börjar storgråta, får panik, glömmer att min stora lilla kille som inte ens fyllt fem är i rummet, även han gråter

Han gråter för att hans mamma är så ledsen, han har inte förstått varför än. Jag blir medveten om honom, försöker ta mig samman men det gick bara en stund sen kommer det igen gråten och denna enorma smärta. Snälla någon ta mig härifrån, nu vill jag inte vara med längre. Detta kan inte hända oss, och inte nu när min son är med.

Vad händer nu? Nu kommer jag ringa förlossningen och berätta att ni är på väg in, där kollar dem med ultraljud om det verkligen är som jag befarar.

Vägen till bilen kändes som en evig väg… Hur ska detta sluta? Mannen har förklarat för vår son vad som hänt och att morfar ska se efter honom. Vi är alltså på väg till min familj för att lämna av honom, jaha vad säger man till dem och vad ska de säga till mig? Mitt barn är dött…

​

Kommer till mormor och morfar, möts av en ledsen mamma som tar mig i sina armar, åh mamma snälla ta mig här ifrån låt inte detta hända, jag orkar inte mer, hur ska jag orka leva vidare nu? Sen kom tankarna på Hannes var är han? Han ligger på soffan sa morfar, jag går in till honom, han har somnat.

Åh stakars min underbara Hannes att du skulle behöva vara med om detta.
Smeker hans kind, vill inte lämna honom men jag måste, jag måste åka till förlossningen, måste få det hemska beskedet ännu en gång.

​

Dags att åka och min mamma följer med…

Jag kommer knappt ihåg bilfärden till förlossningen eller mina tankar och känslor.

​